St.John

Det kändes skönt att det "bara" var St.John sista kvällen i London, lite "bondig" Engelsk husmanskost. Fergus Henderson som blivit känd för sin "nose to tail eating" hamnade på 34 plats på The World's 50 Best Restaurant List 2007.

Äntligen möttes vi av engelsk servispersonal, som utstålade ett lugn och en glädje som genomsyrade hela lokalen. I väntan på att vårat bord skulle bli klart, blev vi hänvisade till baren. Vi beställde varsin kall lager och roade oss med att titta på bageripersonalen som var i full färd med att förbereda kvällens desserter. Efter att ett sällskap på 45 personer tillslut lyckats sätta sig till bords, fick vi slå oss ner. Vi började med en kall sallad på rockavinge - helt ok (6/10) och en bläckfisksallad (kall) med svartrot som var stenhård (2/10). Vi serverades hembakat surdegsbröd - ok, om än lite underjäst (5/10). Till varmrätt åt vi Pocherad kyckling med purjolök och aioli och det var VERKLIGEN kyckling, purjolök, aioli och något blaskigt vatten som de kallade för buljong(2/10). Dessutom åt vi helstekt kotlettrad med rostade morötter - alles (4/10)! Till detta beställde vi in lite extra "greens", det visade sig var kokt savoykål -trodde "greens" var plural. Sorgligt nog lyckades man servera kycklingen "snustorr" och buljongen helt smaklös - hur är det möjligt att misslyckas så totalt, när man bara har fyra moment på en tallrik? Grisen var helt ok tillagad, men svenskar som vi är, saknade vi sås. När vi frågade servitrisen om vi kunde få lite sås, blev svaret: Nej, vi tycker att vår gris är så mör att den inte behöver någon sås - ok. . . . ! Det hela slutade med att vi fick lite aioli. Vi bestämde oss för att strunta i dessert och lade pengarna på en taxi till Zuma istället. Väl där försökte vi få ett bord, men det var kört så det blev ett par kalla öl i baren innan vi åkte tillbaka till hotellet.

Sammanfattningsvis vet vi inte vad vi ska tycka om St.John: lokalen är cool, "brandingen" är grym (som alltid i London), servisen var personlig och trevlig. Men tyvärr var inte maten så genuint vällagad som vi hade hoppats på. Med facit i hand kan man säga att London som mat stad tyvärr har stått väldigt still de senaste åren & att vi i Sverige är betydligt mycket bättre matlagare med mycket mer personlighet i vår mat. Tar man bort namnen på menyerna på toppkrogarna i London, är det omöjligt att se vilken krogs meny man tittar på. Alla använder samma ingridienser & lagar "überfranskt". Man har nästan bara fransmän i servisen som har kraftiga problem med engelskan.